Om oss … (vår mc-historia)

Hej,

Jag heter Anders och är en, i alla fall enligt mig själv, en rätt glad och väldigt öppen kille … Ja, jag vet att jag är född ’67 men jag vägrar bli vuxen så ”kille” fungerar nog bra som beskrivning av mig …

Har kört mc i omgångar genom livet, blev en del som ung då jag tog körkortet ’86 men sedan blev det ett längre upphåll till slutet av 90-talet. Då var det en lite praktisk idé som gjorde att hoj åter blev aktuellt, vi bodde i Lund och jag jobbade nere i Malmö hamn. Det blev ofta 20-40 minuter i kö var morgon på motorvägen, med hoj tog man sig enkelt förbi dessa köer … 😉

I samband med att jag bytte jobb var jag tvungen att ha bil i jobbet och varför då ha en liten, om än praktisk och billig, Yamaha 400 på uppfarten? Kanske dags för en lite mer hobbybetonad hoj tänkte då jag … och en ’99 Honda 1100 Shadow C3 hittade hem till oss. Läcker hoj i orange och gräddvitt men enligt mig en av de värsta vibratorer man kunde tänka sig att ha mellan benen … över 70 km/t var en plåga …

Efter att ha haft Hondan i fyra år och kört 700 mil eller så på den så testades en Kawasaki Vulcan 1600 Classic och det var omedelbar kärlek. Min 1600:a hängde med i fyra år, den fick rulla mycket inom både Sverige men också en del i Danmark och Tyskland. Men den som har mycket vill ju ha mer eller hur? När Kawasaki släppte sin mer än 2000 cc stora Vulcan i Classic-utförande 2008 kunde jag inte låta bli och ett byte på Gerts Motor i Ängelholm var snabbt genomfört. Min VN2000 var så omtyckt hos oss att jag behöll den i sju år och den rullade flera tusen mil under dessa år.

Under denna tid tog min fru, Klara, sitt mc-kort, vid sista uppkörningstillfället i november 2010 lyckades det … och Klara startade med en Kawasaki Vulcan 800 vilken rimligt snart byttes mot en ny läckert orange Vulcan 900 Custom.

Själv gick jag och funderade på att bygga om min VN2000 med batwing, hårda väskor med mera men insåg att det skulle bli väldigt mycket pengar med lack och allt, blev istället ett hojbyte på Bikeline i Malmö till en ny Kawasaki, denna gång en ’15 Vulcan 1700 Voyager. Efter bara 850 mil på denna fick jag problem med motorn och det sämsta garantiåttagandet i mannaminne mot Kawasaki tog sin början. Bästa alternativet för mig blev att, mot ytterligare pengar, byta in min havererade Kawasaki mot ytterligare en, denna gång en likadan men ett år nyare. Alternativet hade varit att vänta ett helt år mer eller mindre innan den hårt knackande 1700:n var åtgärdad …

Den nya 1700:n fungerade bra men i samband med öppet hus på Motorsport i Landskrona i mars 2020, där vi var och representerade Vulcan Riders Sweden, så stod plötsligt en läcker Indian Roadmaster och glänste … men den var 100′ billigare än de andra av samma modell … Det visade sig att den var fyra år gammal och den hade rullat 340 mil och efter ungefär 5.5 sekunder betänketid så hade jag köpt den och samtidigt bytt in en annan liten Kawasaki 650 jag köpt några år tidigare.

Då jag var väldigt engagerad i Vulcan Riders Sweden tänkte jag behålla min VN1700 för Vulcan-relaterade aktiviteter och sedan köra Indian för allt annat … men det var trångt i garaget och helt ärligt, min Indian fick allt mer av min tid och min Vulcan allt mindre.

I samband med en service av Klaras VN900 så var vi återigen på Motorsport i Landskrona, Klara hade sina hojkläder på och en ’20 Indian Chieftain stod där för provkörning så varför inte? Det tyckte både jag och inte helt oväntat säljaren så iväg for Klara, och hon dröjde och … dröjde …

… men till sist kom hon tillbaka med ett jätteleende och kommentaren -”Jag behöver fan ett ryggstöd om jag skall ha en sån!”, inte för att det skulle vara bekvämt eller så men för att inte fara av … och så skrevs pappren för en blågrå Chieftain Icon Series … med ryggstöd. 🙂

När nu garaget innehöll fyra rimligt stora hojar och ett hojsläp så var det fullt, ja … riktigt fullt! Efter några veckors vånda så sattes Kaworna till försäljning och några veckor senare var de sålda … och vi var officiellt inte medlemmar i Vulcan Riders Sweden längre … 🙁

Vad göra nu? Vi kände de olika Indian-grupperingarna lite på pulsen men kände oss inte riktigt hemma där … så var fasen, vi lägger våra egna turer som vi tyckt om att göra tidigare, vi bjuder med några vänner och så ser vi vad som händer, vi kan ju alltid använda Facebook för att bjuda in kompisar … och det jäklar vad det händer, vi var 12 … och sedan över 20 … och sedan 45 hojar … så det verkade ganska uppskattat under Corona-sommaren 2020.

Med facit i hand, jag kommer aldrig att låta mitt eller någon annans hojval styra vem jag skall tycka om att köra med, vi andas alla samma luft och vi upplever samma sak oavsett vilken hoj vi kör …

Vi fortsatte därför under 2021 med samma upplägg och kom att göra detsamma under hojsäsongen 2022 …

… men under 2023 ändrades något, vi flyttade … men inte till det vi tänkt oss under lång tid utan till ett nyare hus vid Ringsjön, prioriteringar ändrades och Skåneturer lades på is under säsongen, under 2024 gör vi nu om Skåneturer så att det blir lite mindre och tyvärr inte öppet för alla …

Det var lite om mitt och Klaras hojliv …

Ha det bra, vi ses.

/Anders och Klara